fredag 7 januari 2011

Gigantiska bullar

Har bakat gigantiska bullar idag, fast det var inte avsikten förstås. Men jag måste erkänna att det gick bra mycket fortare att baka stora :)

Innan jul rengjorde jag ugnsluckan. Det innebar att luckan togs isär i två delar. En del sitter kvar på själva spisen och en del går att bära bort. Jag putsade glasen så de riktigt glänste. Nåväl , idag när jag skulle skjuta in den första plåten bullar i ugnen delade sig luckan plötsligt och PANG - där stod jag fånigt stirrande med halva ugnsluckan i handen. Naturligtvis var det inte jag som varken tog isär den eller satt ihop den, utan det gjorde min man. Så jag insåg direkt att det inte var tal om att själv få dit luckan igen, eftersom inte ens min man hade lyckats få den på plats korrekt! (Jag tänker inte fibbla med den så att den går sönder, vilket jag gjorde med den förra spisen vi ägde). Tur att jag är så uppfinningsrik och har en fantastisk finmotorik! Annars hade jag stått där med en massa överjästa, kalla, degiga bullar.

När den första plåten var färdig satte jag på en kanna kaffe, tog fram en bricka och la fram två giganska bullar och hällde upp kaffe i en kopp. Därefter stegade jag upp till dottern och svärsonen och knackade på dörren. Inte ett ljud hördes, men skam den som ger sig. Jag bankade på dörren och då svarade dottern "vi sover" med sömnspruckan röst. " Jag bankade igen och öppnade dessutom dörren (klockan var faktiskt elva) och uppmande henne att komma. Hon vinglade fram i sin mjuka, fluffiga, rosa morgonrock och tog emot brickan. Hon sa tack i alla fall :)

Nästa steg var att hälla upp ett glas iskall mjölk och tynga en assiett med nästa bulle. Med lätta steg tog jag mig ned till den yngsta dotterns rum och knackade hårt på dörren. "Mmm" sa hon (hon har ett obeskrivligt läte som låter både argt och uppfodrande utan att ens säga ett enda ord, vilket kan skrämma den modigaste). Jag har en nybakad bulle till dig, pep jag. Nej, tack jag vill inte ha, sa hon strängt. Stumt stirrade jag på mjölken och den avsvalnande bullen och insåg att jag nu själv måste dricka upp mjölken (för tänk på alla svältande barn, inget ska förfaras). Jag som egentligen inte själv skulle äta några bullar, utan bara få beröm från andra (in my dreams). Hur kunde livet bli så här? En unge vill inte ha, en annan åt säkert aldrig ens bullen utan gick o la sig direkt (den enda trösten är att jag vet hur illa kallt kaffe luktar i ett rum, he, he!). I ren förtvivlan åt jag ytterligare en bulle (de var faktiskt goda och man måste ju trösta sig lite).

Nåja sen provade jag och gjorde en plåt med mandelmassa, smör och socker i bullarna. De luktade underbart gott! Därefter gjorde jag en plåt med äppelmos i bullarna. Jag måste få veta om de gigantiska bullarna har kommit för att stanna (en bulle är en halv måltid) eller om jag ska återgå till normalstora. Jakten på potentiella bullätare lär fortsätta...