torsdag 30 april 2015

Regnig springtur

Efter jobbet joggade jag en kilometer till Åsas jobb. Vi hade som mål att springa en tur om 7 kilometer. Hon har inte lyckats springa en längre tur sedan november. Det beror på att hon går ut för hårt och springer i 5:50 tempo och det blir för snabbt. Så idag agerade jag bromskloss till henne (vilket inte är svårt alls). Hon stylade och sprang i cirklar runt mig ibland och mest hela tiden befann hon sig flera meter framför mig. Men tack vare mig klarade hon 7 kilometer och tack vare henne fick jag en snittid på 6:55 min/km, en win-win situation!

onsdag 29 april 2015

Planering för framtida boende

När man som jag, är en planerande människa, tänker man framåt, ibland så långt som  tio år. Var ska jag bo om tio år? Om allt går bra, är jag snart 61 år och närmar mig pension. Kanske är det då dags att tänka på att flytta, innan det blir jobbigt med tvättstuga i källaren och sängkammare på övervåningen.

Ena stunden fantiserar jag om en liten enplansvilla med liten gräsplätt och gärna sjöutsikt. Ja, jag har tittat ut flera hus med rätt storlek och läge. Det är bara en liten bekymmersam detalj, min man är inte lika förtjust i området.

Nästa stund ser jag oss bo i lägenhet (en med tvättmaskin, torktumlare, balkong och hiss). Men med en sommarstuga att åka till. Den ska förstås ligga i närheten av sjö, skog och gärna ligga lite avskilt från grannar. Naturligtvis har vi även undersökt var vi kan tänka oss för område för eventuell sommarstuga. Vi har åkt runt och kikat, känt efter om vi kan tänka oss just det området.

Vi har också (i våra mer orealistiska stunder) fantiserat om att bo utomlands. Men hur ska vi kunna flytta från barnen?! Som sagt, orealistiskt!

Det är sådant här man kan roa sig med, när man blir äldre, fantisera och planera framåt, för en mer impulsiv vardag. Tänk när vi är så gamla, att vi inte längre arbetar, utan kan styra vår vardag helt och hållet. Fast det lär dröja. Det tycks som om vi som är födda på 60-talet får arbeta i många år till, innan vi får ekonomi att vara hemma. Men det är en annan diskussion.

Bilden är från 2004 och visar Sofie (då 13 år)  framför sin mormor och morfars drängstuga.

tisdag 28 april 2015

När andningen fungerar

Ikväll var det himla trögt att motivera sig till en löptur. Jag var trött så in i bomben och inget sällskap fick jag. Till slut tog jag mig samman, bytte om (till min nya neongröna funktionströja, älskar färgen!) , drog i mig lite Bricanyl och gav mig iväg.
Sofie och jag har ju hittat en grusväg cirka två kilometer hemifrån. Det är skog och grus och knappt någon trafik. Perfekta förhållanden för mig! Så den turen tog jag.
Herre Gud vad tungt det var. Jag kämpade, flåsade och till slut bestämde jag mig för att ta en paus vid 3 kilometer. Sagt och gjort. Jag pustade ut, fotograferade lite och sen satte jag fart och det med besked. Plötsligt kändes det lätt att andas. Tydligen hade Bricanylen gjort nytta och när jag kikade på klockan höll jag ett tempo om 6:11/kilometer. Härligt! Jag njöt och tryckte på lite till. Sista kilometern sprang jag i 5:35 tempo.
Oj vad nöjd jag var! Den sista kilometern sprang jag med ett stort leende på läpparna. Så lycklig! Nu gäller det att ta Bricanyl i rätt tid, innan nästa löppass.
Känner mig pigg som en lärka i den här härliga tröjan!
Jag håller bara in magen lite lätt...
Stoppet vid tre kilometer
Härlig grusväg, känns precis som jag är på vischan
Det ser mörkt ut, men det är bara för att bilden är tagen i motljus
Sista kilometern sken jag som en sol, eller som på bilden, tussilago

måndag 27 april 2015

Dagens outfit

Här är bild på en blus, jag köpte på Hennes & Mauritz igår. Den är luftig, mjuk och skön i materialet. Jag gillar blått och känner mig oftare piggare i just blått.  Knapparna i urringningen går att knäppa upp, så de är inte bara där för dekoration. Samtidigt vet jag inte varför man skulle vilja knäppa upp dem, det är inga problem att dra den över huvudet.

Shoppingtur

Efter jobbet stack Sofie och jag iväg till Örebro. Jag köpte strumpor och en t-shirt på Lager 157. Flera toppar på Gina Tricot & Hennes & Mauritz och så ett par funktionströjor på Intersport. Jag la ut alla kläder på sängen och fotade, men bilderna blev kassa. Jag får fota dem på, någon annan dag.

Vi fikade förstås. Sen blev det en snabbis till IKEA. Jag köpte matlådor i glas. Visste du att matlådor av plast släpper ifrån sig plastartiklar när maten värms upp i micron? Plastartiklarna hamnar i maten och så äter vi upp dem. Inte hälsosamt alls!  När jag fick veta det, ville jag ha matlådor av glas istället. Så nu är det fixat. Det blev nya vardagsrumsgardiner också. En dag kommer jag få ett ryck och orka byta gardiner och då finns de där.

söndag 26 april 2015

Vår!

Idag blåser det rejält. På eftermiddagen tog jag bilen och promenerade en bit på gårdagens sträcka. Det är så fint! Nu börjar det grönska och jag kan föreställa mig, att när det är helt grönt, måste det vissa partier, kännas som att springa i en grön tunnel. Fåglarna kvittar så här, att det känns som jag är i ett naturreservat.
Vid den större sjön, gick vågorna höga och vinden blåste bort luggen från pannan, så den riktigt kyldes. Men längre fram vid älven, var det vindstilla med blank vattenyta. Så härligt! Jag fotograferade och bara njöt.
När det blir grönt här helt och hållet, blir det nog som en grön tunnel
Upptrampade stigar. Det är populärt att både gå och springa här.
Så vacker med alla vitsippor!
Stabil bro
Varje vår får jag impulsen att bara lägga mig i gräset, rulla runt, äta gräs... Ja, jag är vårgalen
På sjön gick det stora vågor
Fågel, av för mig, okänd sort
Här var vattnet lugnt, så vackert!
En ensam boj, något att hålla sig till
Här var vattnet så stilla, att himmel och moln speglades

lördag 25 april 2015

Löpning och allergiastma, en dålig kombination

Mulen morgon och åtta grader varmt. På med t-shirt och mammelucker i merinoull, tunn överdragströja, långa tights och vindjackan. En liten annorlunda, långsam rutt planerade jag. Så jag började med den vanliga turen till Sandviken. De första fem kilometerna kändes riktigt bra. Trots att jag i en backe möte en kvinna i min ålder som sprang snabbare uppför än jag nerför. Nu har jag kommit långt, tänkte jag, när jag inte skäms över det, utan bara hälsar och ler.
Vid sex kilometer sprang jag på okänd mark, smala stigar som var väl upptrampade. Kroppen kändes bra. Vid sju kilometer  började det bli lite motigt, flåsigt och de sista två var riktigt besvärliga. Här kom kletiga, leriga partier blandat med backar från helvetet. När jag kom fram till Bullerdalen, som var slutmålet, visade klockan på 9.3 kilometer. Suck! Det var bara för mig att hasa mig runt lite på den asfalterade parkeringen, tills klockan visade 10 kilometer. Sen fick maken hämta mig, då jag var lite illamående av trötthet. 

Jag återhämtade mig snabbt och var glad över tiden 71 minuter. Nu när jag är allergisk, kan jag inte prestera på topp. Jag har inte haft ett virus i kroppen, när benen har domnat och huvudvärken har smygit sig på. Det har varit allergiastman som gjort att jag inte har syresatt mig tillräckligt. 
Väl hemma drack jag lite vatten och åt några tomater. När klockan var halv tolv (ca en timme efter turen) började jag må illa och frysa. Maken fick rycka ut (igen) och köpa en pizza.  Efter en halv pizza, var jag som folk igen. Att det ska vara så svårt att komma ihåg att äta efter långpass!
Den här milen var långt ifrån min snabbaste mil. Igår pratade jag med en sköterska på vårdcentralen och hon rådde mig att avstå från träning, under min allergiska period. Jag trodde inte mina öron och sa klentroget "får jag inte vara utomhus?". Klart du får det, svarade hon, men avstå från träning utomhus. Det sliter hårt på kroppen att träna med allergiastma, sa hon.

För min del spelar det ingen roll om jag är ute eller inne  (om jag inte rullar mig i gräs förstås för då blir jag riktigt dålig), jag är lika allergisk oavsett. Aldrig i livet att jag avstår från min löpning!  Nej! Jag krävde ett läkarbesök (känner mig hypokondrisk men skitsamma!)  och kommer få en läkartid. Det måste finnas  bättre mediciner, eller hur?!

torsdag 23 april 2015

Äntligen fredag!

Underbart med fredag! Slut på en späckad vecka och den är smockfull ända fram till sista arbetsminuten. Snart kan jag se fram mot två sovmorgnar, återhämtning, god mat, långpass, trädgårdspyssel och mys med mannen.

Nu kör vi!

Kvällens pass avklarat!

Det gick trögare med löpningen idag. Nu är jag ganska säker på att det är allergin som spökar. Nåja, fem kilometer blev det i långsamt tempo med några rusher. Därefter körde jag lite styrka hemma. Tio svingar, tio situps, tio knäböj. Tre rundor blev det. Sofie räknade och kontrollerade att jag inte fuskade. Hon såg lite fascinerad ut över min andning (flåsar enormt). Klart att astman inte blir bättre av närkontakt med gräs. Jag ska beställa tid för läkarundersökning. Mina astmamediciner är inte längre effektiva (Bricanyl och Pulmicort).

onsdag 22 april 2015

Rädslan för exponering

Vår och ljusa kvällar gör att jag kan planera min träning på ett annat, effektivare sätt. Två gånger per vecka springer jag kortare turer (ofta cirka 5  kilometer). När jag kommer tillbaka från turerna, ska jag addera lite styrketräning, har jag tänkt. Allra helst vill jag göra det utomhus. Jag har många redskap, såsom bollar, en kettlebell, trx-band, hantlar och gummiband. Förutsättningarna finns till bra styrkepass.

Det finns egentligen bara två hinder: min bekvämlighet/lathet och rädsla för exponering. Latheten är överkomlig, men exponeringsrädslan, den är inte att leka med. Ena grannen har sågat ner ett par träd, så nu har fler grannar insyn. När jag tränar och tror att någon ser/kan se mig, känner jag mig så himla fjantig. Det har varit samma känsla vid löpning. I början ville jag helst springa i regn och mörker, då det var mindre risk att möta någon.

Varför känner jag mig fjantig? Det handlar inte om en osäkerhet gällande tekniken. Jag vet hur jag ska göra och vet att jag har bra teknik. Det handlar heller inte om att jag är rädd att visa mig generellt, eftersom jag kan gräva, kratta, klippa gräs ogenerat.

Nej, jag tror det handlar om vad man brukar göra i en trädgård. Man brukar inte träna och ser man någon göra det, väcker det uppmärksamhet, inbillar jag mig. Det känns jobbigt, men det måste gå att komma över! Ikväll ska jag springa och planerar att styrketräna efteråt. Hm, det blir en upplevelse...

Stresshantering

Jag har några späckade veckor framför mig. Det är typiskt i skolans värld. Blivande sjuor ska det planeras för och lämnande nior ska förberedas för gymnasiet. Det är lätt att bli uppstressad, när arbetstakten är hög och arbetsuppgifterna hopar sig. Så typiskt att bli förkyld mitt i allting också. Som om kroppen vill signalera, bromsa!
 
Stress i jobbet har jag klarat allt sämre, ju äldre jag har blivit. Det behöver inte betyda att åldrandet är orsaken, det kan vara andra faktorer, såsom förändringar i arbetsmiljön, förändrade arbetsuppgifter, större ansvar, mindre inflytande och så vidare. Oavsett orsaker, måste jag ha en hållbar plan.
 
Nummer ett: jag lägger ner ambitionerna på hemmaplan helt. Vardagsrumsgardinerna behöver bytas och alla fönster putsas till exempel, men det får vänta. Bara det allra nödvändigast tas om hand, för att vardagen ska fungera. Kommer någon på besök, får de se att det är befriande rörigt. Jag tror (intalar mig själv) att många tycker bättre om lite rörighet, än det perfekt tillrättalagda. Att visa att det kan vara rörigt, är detsamma som att visa att jag inte är perfekt (det är ju för övrigt ingen).
 
Nummer två: jag går så ofta jag kan till och från jobbet, eftersom det är en aktivitet som är avstressande för mig.
 
Nummer tre: jag tittar på veckoplaneringen, för att få ett hum om hur veckan ser ut. Därefter tittar jag dag för dag, ofta timme för timme. Jag har en förmåga att stressa upp mig, när jag ser framåt, därför försöker jag vara mer "här och nu". Dessutom intalar jag mig att dagen aldrig kommer bli så späckad som det står i kalendern, då möten ställs in av olika orsaker. Idag fick jag till exempel ett inställt möte, som skulle ha varit Örebro. Planerad mötestid och restid som gjorde att jag istället fick en rejäl lucka.
 
Nummer fyra: jag tränar som vanligt de dagar och timmar jag brukar, men om jag är rejält stressad, tränar jag på ett mindre pressande sätt. Jag struntar i prestationer och bara "är" och "gör". Det bästa är att vara utomhus och inte gå på pass i gym, där instruktörer peppar med rop. Det klarar jag inte då!
 
Nummer fem: jag försöker boka in roliga aktiviteter och träffa vänner. Men! Utan krav eller måsten! Vissa vänner förstår bättre än andra, när jag är i behov av lugn och tystnad och det underlättar. Ikväll träffade jag Katta och vi tog en skogspromenad, så skönt avkopplande!
Underbar kväll!
Skuggor av Katta och mig

tisdag 21 april 2015

Äntligen svarar kroppen!

Ikväll fick jag sällskap av Sofie på en tur om fem kilometer. Hon gick och jag joggade med lite rusher. Äntligen kände jag att kroppen svarade, när jag tryckte på! Inga konstiga känningar i benen, inga domningar, utan de trummade på. Visst flåsade jag och nu efteråt, känner jag av astman, men det är inte så illa.

Så skönt att vara på banan igen. Nu gäller det att bygga upp självförtroendet igen.

måndag 20 april 2015

En kväll på ridskolan

Sofie och jag var och tittade när Steffie red. Hon har hållt på i några år nu och det märks. Det är riktigt kul att se hur hon har utvecklats. Som alltid blir jag sugen på att börja rida igen.

söndag 19 april 2015

Det här med otrohet och träning

Kanske är mina erfarenheter helt unika, kanske är det någon som känner igen sig. Jag har valt att träna på ett gym, när jag hör arbetskamraterna prata om vilket roligt pass de deltagit i på granngymmet. Jag bestämmer mig för att haka på och testa det passet, eftersom mitt gym inte erbjuder den typen av pass. När jag väl ska gå dit, tar jag en omväg, eftersom jag inte vill, att någon från "mitt" vanliga gym, ska se mig. Väl på det andra gymmet, möts jag av bekanta som förvånat utbrister " åh, har du också börjat här nu". Även om passet är roligt, känner jag mig otrogen mot mitt vanliga gym. Det är väl märkligt!

Dessutom pratas det skit om andra gym. Det egna är bäst, har bäst pass, tränare och mest avspänd stämning. Vissa gym KAN man ju bara inte gå till, eftersom man inte känner sig hemma, då det är för glassigt/sunkigt eller för mycket/lite folk.

Om jag drar paralleller till matbutiker, är jag inte trogen en butik. Jag handlar på Willys, Coop, ICA, Pekås, Netto och var som helst. Oftast storhandlar jag på Willys. Men när jag handlar på ICA, där jag sällan handlar, är det ingen bekant som utbrister "har du också börjat handla här nu?". Jag tar heller inga omvägar, när jag åker till andra butiker.

Jag har aldrig varit i en matbutik och hört hur folk har pratat skit om grannbutiken. Folk sköter sitt, handlar, småpratar med dem de känner och går/åker hem. Man väljer butik utifrån behov. Vissa varor/märken finns i en butik och andra i en annan.

Tänk om det kunde överföras till gymvärlden. Jag väljer att ha flera tio-kort på olika gym och går på de pass, som passar mig och det utbud som finns. Skit samma om folk tycker jag är en "hoppjerka". Nej, mer gymotrohet åt folket!

Inställd långtur

Ett långpass stod på planeringen idag. Med Steffie på cykel, som sällskap. Jag skulle försöka öka till 13 kilometer. Vi skulle ta turen ner till vattnet, den jag älskar. Istället blir det vilodag, eftersom jag vaknade med snuva, rossel i bröstet och kände mig darrig. Bara att ta mig från sängen till badrummet, kostade på. Så till och med jag inser, att jag måste vila idag. Inte ens en rejäl frukost, fick mig piggare. Trist!

Jag antar att jag får ta tag i tvätt och städning. Det görs ju inte av sig självt, tyvärr. Ett tråkigt nödvändigt ont, men rena kläder måste vi ha och jag mår dåligt, när det är rörigt i huset. Även om jag har dragit ner på städandet, sen tjejerna flyttade hemifrån, tycker jag det är urbota tråkigt. Den enda gången det är kul, är när vi gör om eller möblerar om. Men idag blir det bara en översiktlig städning och när den är klar, går jag ut i trädgården och påtar.