Tidigare när jag har fått en känsla av obehag, har jag för det mesta kunnat "tänka mig ur den". Att tala inför en grupp människor, är ett enkelt exempel på något som kan upplevas obehagligt, som många människor känner igen sig i. Undersökningar visar att de flesta människor är mer rädda för att tala inför en grupp människor, än döden. Jag tycker inte heller det är så behagligt, men som lärare blev det en vardag. En gång i tiden, upplevde jag det dock som obehagligt och fick ganska starka obehagskänslor. Men med hjälp av mina tankar, kunde jag styra känslan. Ofta är det våra tankar som styr vilka känslor vi har/får. Det är därför kognitiv beteende terapi är effektiv vid exempelvis fobier. Genom att förändra ens tänkande, kan man förändra sitt beteende. Låter ju enkelt, men så enkelt som det låter är det inte förstås. Men principen är rätt enkel i alla fall.
I varje fall hade jag bra strategier i mitt tänkande. Jag kunde uppmana mig själv att föreställa mig vad det värsta var, som kunde hända, när jag pratade inför en grupp. Negativa tankar som då kom upp och som gjorde att mitt obehag växte, var till exempel: rädslan att komma av mig, att snubbla på orden, att ingen skulle lyssna. När jag hade identifierat de negativa tankarna, kunde jag förebygga dem. Om jag förberedde mig rejält, minskade risken för att jag kom av mig eller snubblade på ord. Om jag verkligen tänkte igenom och försökte göra ämnet så intressant som möjligt, minskade det åtminstone risken för att alla skulle ignorera mig. Efter varje framträdande blev jag "rusig" av lycka och så småningom, kunde jag koppla den känslan till uppdraget att tala inför grupp. Det blev ungefär som när jag just hade tagit körkort, jag ville bara göra om det hela tiden, eftersom det var så kul. En obehaglig känsla hade bytts ut till en ytterst behaglig känsla. Det är nog inte helt vanligt, utan många gånger får man nöja sig med att den obehagliga känslan är utsläckt/neutral, och det är gott nog.
Jag har blivit skicklig på att manipulera mina känslor av obehag och släcka ut dem eller neutralisera dem. Det gäller även upplevelsen av stress. Genom att förändra mitt tänkande, har jag utsatt min kropp för stressfyllda moment. Man kan säga att jag har kört över min kropps signaler: yrsel, trötthet, högt blodtryck, flåsig andning är några av signalerna. Gång på gång har jag tvingat mig att jobba under tidspress och trotsat min kropp. Det har lett till att jag har svårt att använda mina tidigare strategier, eftersom kroppen har lärt sig att jag lurar den.
Rent praktiskt märker jag det, då jag har en obefogad stressad känsla i bröstet stora delar av dagarna, även nu när jag är ledig. Känslan uppstår på morgonen och håller i sig till sen eftermiddag/kväll, ungefär då en arbetsdag är slut. Även när jag umgås med andra människor, finns känslan där i bakgrunden hela tiden. När jag pratar om känslan, ökar den i styrka och blir riktigt obehaglig. Likadant känns det om jag pratar om jobbet eller tänker på jobbet.
Så med två dagars semester kvar, börjar jag oroa mig för hur det ska bli att jobba igen. Naturligtvis har jag som vanligt fantiserat om vad som skulle kunna gå snett. Jag är orolig för att hamna i ekorrhjulet igen, att jobba för långa dagar, ha för många arbetsuppgifter och inte känna någon arbetsglädje, utan bara ansvar och måsten. Strategiskt har jag tänkt som motpol, att jag måste "knoppa av mig" från ärenden, inte ta några nya uppdrag utan bara avsluta de projekt jag har. Trots allt är det inte många veckor kvar på den här arbetsplatsen, innan jag byter i mitten av mars. Jag vill ju gärna vara pigg och alert på mitt nya uppdrag.
Förhoppningen är att jag långsamt ska dra ner på arbetstempot, få kroppen att lita på mina tankar, så jag får tillgång till mina tidigare effektiva strategier och återigen kan ta kontrollen över mina känslor...
 |
| Fotot är taget av Sofie den 30/9-15 |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar