Kort men intensiv tur

Kändes som att det var lite för varmt idag för att motionera utomhus. Men Sofie och jag hade bestämt oss för att ta en tur. Eftersom solen fortfarande stekte, men vi villa ha turen gjord innan kvällen, valde vi att åka till Degerfors och ta spåret i Råbäck. Det blev en utmaning om endast 2,6 km. Herregud vad tungt det gick! För det första var det backigt, för det andra var underlaget så grymt mjukt. Sofie sa "det är som att springa på en madrass". Vi blev så trötta i baksida lår och vader, så det var inte klokt! Varenda meter fick vi kriga oss till. När vi var färdiga rann svetten om oss, men vi var nöjda. Vi tog oss runt på en snitt-tid om 7:14/kilometer. Om en månad ska vi test igen och se om vi kan förbättra tiden.

Lite blommor, lite himmel, träd och vatten, det vill säga natur. Jag har läst att vi mår bättre och blir avstressade bara genom att se bilder på naturen. Just nu tycker jag naturen är helt magiskt vacker!

Underbar kvällspromenad

Just nu har jag lite känningar i såväl knän som benhinnor. Därför får jag nöja mig med promenad Ikväll. Men vilken promenad! Det var varmt och marken fuktig. Efter två dagars regn kom solsken och värme, vilket gör att marken liksom ångar. Alla dofter kommer fram än tydligare. När vi gick förbi kossorna i hagen blev syrran (som jag promenerade med) och jag påminda om våra barndoms somrar i Åslamåla i Småland. Nästan samtidigt sa vi att doften påminde om Småland. Märkligt vilka doftminnen man har! Vi såg får och lamm också och som vanligt en underbar natur. Jag älskar landsbygden! Kärleken till landsbygden  finns för alltid i mitt hjärta.

Förhållningssättet till sorg

Det är snart fem år sedan min mamma dog och drygt ett år sedan min pappa dog. De pratade aldrig om sorgen de upplevde när deras föräldrar dog. Jag antar att det är en förklaring till att jag är så

förvånad över att jag fortfarande har stunder då jag är oerhört ledsen över att mina föräldrar inte finns mer. Ofta ser jag någon gammal man, som påminner mig om pappa. Det händer aldrig att jag ser en kvinna som påminner om mamma. Min mamma var så speciell, att ingen liknar henne. Däremot saknar jag henne och tänker mycket på henne i vardagen hemma. Det kan handla om sådana här saker som "mors dag" eller när jag bakar, när vi ses hela familjen vid högtider, eller när jag påminns om henne, för att jag använder något jag fått av henne.

Jag trodde att sorgen skulle blekna och till slut inte kännas alls. Det är klart att jag sällan gråter, när jag tänker på dem. Men jag är genuint ledsen flera gånger i veckan. De var oerhört viktiga i mitt liv och i min familjs liv. De tillförde och gav så mycket av sig själva i relationen. Vissa människor kan man känna i många år, men inse att de sällan bjuder på sig själva. Både mamma och pappa, trodde på min förmåga och peppade mig, fast på olika sätt. För min mamma tycktes det inte finnas några begränsningar. Hon trodde till exempel att vår äldsta dotter skulle bli politiker och helst partiledare, den mellersta skulle bli inredningsarkitekt. Den yngsta kunde bli vad som helst och henne brukade mamma kalla "vår lilla Einstein". Konstigt nog kändes inte hennes tankar om barnens framtida karriärer som krav, utan mer som att hon såg deras potential.

Sorg och hur sorgen påverkar oss, borde vi prata mer om överlag, tycker jag. Det ska jag tänka på  mer framöver. Jag ska fråga hur mina vänner som mist en anhörig, upplever sorgen och hur deras tankar går. Ofta tänker man och pratar mycket om det, när den anhörige gått bort. Men sen är det som att man ska "ha kommit över det".

Äppelblom som landat likt tårar på garagetaket

Produkter från Rituals

Jag har testat några produkter från Rituals. Eftersom jag har känslig hud klarar jag inte av vilka krämer, lotioner eller duschtvålar som helst. Därför är jag alltid lite skeptisk till att byta till nya. Men för ett par veckor sedan var jag inne på Rituals i Örebro och blev helkär i doften  i en av hudrämerna. Den doftar körsbärsblom och till att börja med känns den fet, men det sugs upp snabbt av huden, så den blir mjuk. Samma tillfälle köpte jag en duschtvål med olja, med samma doft. Den löddrar när man tar den i handen och tillsätter vatten. Det är meningen att den inte ska torka ut huden så mycket. Ärligt talat känner jag ingen skillnad på den och exempelvis Dove duschtvål. Men den doftar ju supergott!

Nu har jag fått en ny duschtvål från Malin, som också kommer från Rituals. När man trycker ut den, ser den ut som genomskinlig gelé, som efter en stund och i samband med vatten blir ett vitt, mjukt, doftande skum. Helt underbar!

Så här ser den underbart doftande hudkrämen ut!

Här är tvålen som innehåller olja

Här är den fantastiska "skumtvålen" som också doftar supergott

Ja, och som alltid är det här helt mina egna erfarenheter och åsikter, som ingen har betalat mig för att skriva!

Kidnappad och totalblåst

Plötsligt stod de två yngsta döttrarna på trappan och jag fattade nada. De tyckte jag skulle ha begripit direkt att det var de som låg bakom förra veckans anonyma brev. Men det gjorde ju inte jag. De bjöd på rosėbubbel och så fick jag ett halssmycke i present och en framtida ridtur tillsammans med döttrarna att se fram emot. Sen skjutsade min man oss till Bullseye och där blev jag bjuden på öl och mat. Så mysigt och roligt! Jag har världens bästa döttrar som jag älskar oändligt!

Vänskap som är som bomull runt hjärtat

Malin kom i eftermiddags och vi drack bubbel, babblade och badade i spabadet. Vi åt lite mat också förstås. Strax efter klockan tio följde jag med Malin till bussen och när jag gick hem började det mörknade alltmer. Mätt, trött och så glad att det sved lite i hjärtat, gick jag gatan fram. Dofter från syrenerna spreds i mörkret. Tryggt gick jag stadigt framåt och tänkte på hur tacksam jag är över alla mina vänner och Malin specifikt. Jag vet inte hur länge vi har känt varandra, men vår vänskap fördjupas för varje år och blir bara bättre.

När jag tänker efter har jag flera nära vänner jag utvecklas tillsammans med. Det är riktigt fint och dyrbart för mig. Att växa tillsammans och möta såväl motgångar som medgångar tillsammans.

Saker att se fram emot

Jag ser verkligen fram mot semestern. Det bästa med semester är att inte ha några tider eller åtaganden att passa. Just nu har jag dåligt samvete över två vänner som jag inte har hunnit träffa på evigheter. Jag känner mig som en usel vän. Istället har jag prioriterat träningen. Men under semestern kan jag ägna mer tid till vännerna och slippa dåligt samvete.

Vi inleder semestern med att resa bort till Rhodos. Att resa bort, gör att vi måste koppla av. Annars blir det lätt att man drar igång projekt hemma och så blir det dåligt med vila. När vi reser bort, kommer jag att längta efter att få sätta igång med projekt hemma. Jag längtar efter att få göra mina egna projekt. Golvet på altanen ska jag byta till ett annat pergogolv. Jag vill skapa en till uteplats i trädgården och jag vet precis var jag vill ha den.

I sommar blir det några födelsedagskalas som vanligt. Sofie fyller 25 till exempel. Nu verkar det inte bli någon riktig släktträff direkt, men vi kommer att fira henne! Mina systrar fyller, Kinna och Katta fyller och min svägerska. En himla massa kalas blir det!

Sen blir det en och annan "kortresa" till än det ena och andra stället. Hm, jag ska planera lite med döttrarna, lite med vänner och min man. Vad är det som lockar i att resa? Dels är det att upptäcka nya platser och då fotografera dem. Dels är det att komma bort hemifrån och uppleva andra saker. Ju äldre jag blir, desto mer benägen har jag blivit att resa. Mina föräldrar var nog lite åt andra hållet. I alla fall var min pappa det. Han ville helst vara hemma och pyssla i trädgården. Det var avkoppling för honom. Det skulle det vara även för mig, om jag inte hade full insyn i min trädgård och grannar ett par steg ifrån.

Träning blir det ju också förstås! Men jag planerar faktiskt att vila veckan vi är på Rhodos. Nu ska jag försöka hålla i och springa tre gånger per vecka fram tills dess och därefter ha en vilovecka och sedan snäppa upp träningen med intervaller, för att få upp tempot. Ja, det är planen men vi får se om jag klarar att hålla den. Nästa vecka är sista veckan med späckat schema, sen lugnar det ner sig på jobbet.

Jag hoppas jag kommer hitta nya platser och objekt att fotografera. Förhoppningsvis har jag möjlighet att köpa mig ett nytt objektiv, eller så får jag önska mig lite olika filter i födelsedagspresent (även jag fyller ju år i sommar).

Dessa två fotografier är tagna ett stenkast från vårt hus. Man behöver inte alltid resa bort för att hitta vackra vyer eller objekt. Ibland finns de precis i vår närhet.

Lite backträning

Egentligen hade jag ingen lust att springa ikväll. Men jag trotsade latheten och gav mig iväg. Först lite uppvärmning och sen tog jag mig an backen. Varje gång jag närmade mig toppen kände jag att det här var sista rundan. Fem rundor orkade jag med och sen nerjogg och promenad hem. Åh så nöjd jag är över mig själv!

I morgon ska jag städa huset. Malin kommer på fredagsmys och jag längtar dit. Lördag blir det barnkalas och så ska de okända  fansen kidnappa mig. Ibland bjuder livet på överraskningar.

Utmaningen med att träna hemma

För mig innebär all hemmaträning utmaningar. För det första tycker jag inte om att bli sedd när jag tränar hemma. Tyvärr bor vi så till, att vara jag än är i trädgården är det någon/några som ser mig. Nu har jag trx:n på altanen, där staketet utgör ett visst insynsskydd. Ändå tycker jag det är jobbigt. Exakt vad är jobbigt med att bli sedd, kan någon undra. För det första är jag i usel form (läs överviktig) och ser klumpigare ut än vanligt. Sen orkar jag inte särskilt mycket, vilket automatiskt för in mig på nästa utmaning. När jag tränar hemma har jag en förmåga att fuska. Dels ger jag gärna upp när det tar emot, dels gör jag helst de övningar jag behärskar bäst.

Ja, så dagens trx-pass skedde lite halv dolt bakom solstolar och bestod av korta övningar jag behärskar till hundra procent. Allra bäst gick armhävningarna och hamstring curls (tror jag det heter). Jag har fått för mig att det är bra att träna baksidan ben, när jag löptränar.

Förmodligen skulle mina trx-pass vara dubbelt så effektiva om jag hade sällskap av någon. Än så länge har jag inte lyckats övertyga någon att träna med mig.

Vikten av draghjälp

Äntligen fick jag med mig Sofie på en springtur. Vi fick ihop 7,5 kilometer. Som vanligt höjde hon tempot, vilket var precis vad jag behövde. Hastigheten var en halv minut snabbare per kilometer. Där ser man vad man faktiskt kan med rätt sällskap! Vilket innebär att Sofie måste övertalas fler gånger! Toppen med draghjälp!

Vi gick ca en kilometer hem. Då drog löparmagen igång. Fy fasen vad hemskt det är! Magknip till tusen och så försöker man gå så snabbt man vågar. Sista biten genade jag genom skogen, för att undvika att prata med grannar. Då hände något konstigt. Jag klev i den branta skogsbacken och när jag kom upp på toppen var Magknipet puts väck. Mycket märkligt men bra.

Nu är det snart läggdags. Ute har det regnat. Marken kyldes ner lite och det ångade lite lätt från marken. Alla underbara blomdofter letar sig in genom den öppna balkongdörren. Jag älskar våren!

Att bli besatt av äppelblom

Idag har jag städat källaren, grävt bort och kört jord. Så kroppen har fått träning, men annorlunda träning, kan man säga. Men jag har även fotograferat äppelblom. Inte lite, utan som besatt i jakt på den perfekta bilden. Funderar på att göra en canvastavla av någon bild. Men svårt att välja vilken...

Annars har jag tagit det väldigt lugnt idag också. Det har varit så mycket på sistone och jag har fler saker inplanerade framöver, så det gäller att ta det lugnt när jag kan. Just nu har jag mängder av planer för trädgården. Idag blev en sak på listan avklarad. Där vi en gång i tiden hade ett trädäck, har jag nu fyllt med grus, jord, sand och till slut lite jord ovanpå allt. Allt är omringat av små syrensticklingar. Förhoppningsvis tar de sig om några år. All väntan på att växter ska bli i den storlek (gigantisk helst!) man har tänkt sig, är kämpig för en person som jag. Helst vill jag ha höga häckar och stora blommande, doftande buskar NU! Men så går det ju inte till, utan jag får snällt vänta och under tiden gödsla, vattna och rensa ogräs.

Vårt ena äppelträd har rosa blommor och det andra har vita. Jag tycker de rosa är vackrast

Härlig lördag

Idag blev jag riktigt förvånad när jag öppnade ett vitt, blankt, litet kuvert. Inuti låg ett brev, där det stod "Katarina vi tycker du är toppen och därför vill vi ordna något speciellt till dig". Nästa lördag ska jag tydligen vara redo att bli bortförd och bjuden på mat. Riktigt spännande! Undrar vilka som ligger bakom. Jag som inte ens fyller jämnt! Mm, nyfiken är jag.

Annars har vi kört bort skräp från källaren och klippt gräset nedanför spabadet. Vår gräsklippare vi köpte förra året havererade redan förra sommaren. I år köpte min man en ny igen, som fungerade i 10 minuter, innan den säckade ihop. Den är nu inlämnad för reparation. Istället kröp jag på knä och klippte gräset med häcksax och därefter krattade jag bort gräset (kändes som höskörd så långt som gräset var). Min man slet med handjagaren. Svetten lackade om oss och den lilla gräsplätten tog drygt en timme att klippa. Mina armar var helt slut efteråt.

Lite spabadande och grillad mat och jag kände mig som ny igen. Det blev en kvällspromenad och jag plockade lite hägg. Det doftar ljuvligt ute och jag ställde min bukett på altanen. Älskar våren!

Äntligen ett längre löppass!

Jag la mig 21.30 igår och sov som en stock i natt och ändå var jag trött och seg i morse. Men under dagen kände jag mig piggare och jag åt en rejäl lunch som bestod av varmrökt lax, potatissallad, vattenmelon, jordgubbar och grönsallad. Mumsigt! Efter det blev det kaffe och kaka. När jag kom hem strax efter 17 åt jag våfflor (inte värst nyttigt men himla gott!). Vid sjutiden gav jag mig iväg. Lite stelt och stapplande i början, men så småningom hittade jag rytmen och det kändes kanonbra! Kilometer efter kilometer bara rann iväg och plötsligt hade jag fått ihop 8 kilometer. Längdrekord det här året och jag är så himla lycklig.

Under passet tänkte jag att det ju är bättre att ta långpassen mitt i veckan, när jag är trött. På helgen eller (om det skulle inträffa) om jag är pigg under veckan, passar det bättre att ta intervallerna. Idag mötte jag en karl som sprang och då menar jag sprang. Svetten riktigt stänkte om honom och han flåsade och hade ett älgliknande steg. Där kom jag lite röd och varm i ansiktet med försiktiga löpsteg. Kände mig lite (ganska mycket) fjantig. Lite lat och klen i jämförelse med mannen. Då insåg jag (för säkert tionde gången) att löpning ska vara jobbig. Det ska kännas, annars sker ingen utveckling. Jag måste bli bättre på att utmana mig själv, annars får jag leta efter löparkompisar som kan dra mig.

Tungt och tröttsamt

Nej, här är det ingen dans på rosor! Jag är så in i norden trött. Steffanie behövde ett regnställ, så jag skjutsade henne till Biltema där hon köpte ett. När jag hade skjutsat hem henne dammsög jag bilen. Sen kunde jag inte förmå mig till någon fysisk aktivitet. Istället satte jag mig i fåtöljen med en påse lösgodis. Ikväll ska jag prova att lägga mig nio. Förhoppningsvis är jag piggare i morgon.

Förutom att jag är trött, har jag ont i hälarna (bara det inte är hälsporre!), knäna och högra höften. I mina svarta stunder tänker jag att jag är för gammal för löpning.

Många runt 40 årsåldern säger att de känner sig som typ 26. Jag som snart är 52, känner mig som typ 42. Det var runt 40, min ork plötsligt började sina märkbart, när jag tränade karate. Knäna värkte av alla djupa ställningar och på hälsoundersökningen föreslog sköterskan att jag skulle ägna mig åt någon mindre ansträngande aktivitet såsom vattengympa. Men jag byggde upp min styrka successivt och jag upplever själv att jag var som starkast och i min livs form 2013, när jag var 49.

Så jag vet ju att jag kan bygga upp styrkan igen, bara jag mår bra och inte är så förbaskat  trött.

Tisdag

Fortfarande trött och jag tror det delvis är pollentrötthet. Det kliar i ögonen så jag har fått börja med ögondroppar för att motverka allergin. Trots tröttheten tog jag och Anette en långpromenad om två timmar. Alltså, vi pratar så mycket när vi går, att jag knappt ser var vi går. Men vädret var perfekt: lagom varmt, vindstilla och solen sken.

Mina knän är lite sådär ömma och stela. Dessutom börjar mina hälar krångla och göra ont. Jag tror det beror på felaktiga skor. Så idag hade jag på mig mina gamla skor som jag vet att jag klarar att ha. Jag får glädja mig åt att benhinnorna i alla fall håller (än så länge). I morgon tänker jag prova att springa igen.

Förlamande trötthet

Ja, det känns verkligen att jag har haft lite för roligt i helgen och varit lite väl optimistisk i bedömningen av hur mycket jag orkar. Usch, vilket jobbig dag det har varit dag! Hela tiden har jag kvävt gäspningar, bara jag skriver ordet börjar jag gäspa, ha, ha. I morgon kommer mina arbetskamrater hit. Jag har gjort en tacopaj (en av mina paradrätter) och städat nedervåningen. Övervåningen drar jag över i morgon bitti (I like living on the edge...). De kommer 8:30 och vi ska jobba hela dagen hemma hos mig. Det blir avkopplande att vara hemma och samtidigt kommer vi få jättemycket gjort. Här kan vi inte bli avbrutna, utan kan tänka till punkt och jobba igenom hela processen.

Jag trivs jättebra på mitt jobb. Just idag har två olika människor frågat om jag kommer att jobba kvar till hösten. Javisst, svarade jag förvånat. Lite underligt att de frågar om jag kommer att jobba kvar, när jag nyss har börjat. Men, de har varit med om att flera på min post har slutat tidigare. Alla är supertevliga på jobbet, men (MEN!) vi tycker inte lika i flera viktiga frågor. Jag är ju envis som en gris och kommer att övertyga de andra att tycka annorlunda, eller i alla fall våga prova jobba på ett annat sätt. Jag säger bara lite torrt konstaterande, att vi tycker olika.

I morgon ska Anette och jag promenera i två timmar igen. Det ser jag verkligen fram emot!

Planen för kommande vecka

I morgon borde jag springa, men jag kommer att sluta så sent, att jag istället tar en vilodag till. När jag väl har börjat vila, är det svårt att ta sig ur det, har jag upptäckt. På tisdag vill Kinna att vi ska gå på ett pass kettlebells, men jag känner mig inte rede psykiskt. Jag tror att jag kommer stressa upp mig så mycket, att det bara är dumt att ens försöka. Det är bättre att jag tar ett löppass på tisdag, torsdag och ett långpass till helgen. Sofie och jag planerar att åka till ett speciellt ställe utanför Filipstad till helgen, där man kan ta fina kort.

Ett eller två TRX-pass vill jag också hinna med. Nu när jag jobbar är det kämpigt att inte hinna med eller jag kanske ska säga orkar med trädgårdspysslet. Jag älskar att påta i trädgården. Oftast rensar jag rabatter eller i grusgången. Men det är perfekta tillfällen att bara låta tankarna flöda fritt. Dessutom blir det prydligt i rabatterna och jag kan njuta av alla vackra blommor som blommar.

Det här är en av mina orkidéer som är inomhus.

Här är en annan sort

Att påta i trädgården

Idag har jag planterat de blommor jag köpte igår. Jag är ju en av de där knäppa personerna som faktiskt njuter av att det är svalt ute. Det är ljust ute, nästan vindstilla och fåglarna kvittrar som besatta. Sofie kom förbi en sväng och hjälpte mig att köra bort lite skräp med hjälp av skottkärran. Annars har jag inte gjort särskilt mycket idag, utom att slappa och återhämta mig efter gårdagens fest.