Träningen i februari

Året började knackigt med 17 träningspass (17,5 timmes träning). I februari har det gått bättre med 30 pass om 24 timmar och 40 minuter. Den största delen träning består av vardagsmotion till och från jobbet. Det är lite kul att få koll på hur långt jag går per månad och om jag kan öka kilometertiden. På sikt vill jag byta ut promenaden hem till transportlöpning istället. Men jag törs inte öka löppassen alltför snabbt. Nu klarade jag 3 per vecka. Kylan lockar inte heller till transportlöpning direkt. Idag hade jag tänkt att åka längdskidor, men minus 12 grader och isande vindar gjorde att jag styrketränade hemma istället.

Ny vecka

Redan vecka 9 och jag har hållit mig till planen som innebär att jag inte äter godis och kaffebröd varje dag. Bra! Dessutom har träningen gått fint. När jag gick till jobbet i morse var det mulet men ljust. Ingen träningsvärk efter gårdagens skidåkning och jag gratulerade mig själv till att verka vara allsidigt tränad. Vid lunch kunde jag inte korsa benen utan smärta och jag insåg att jag inte alls är särskilt allsidigt tränad.

Jag transportjoggade hem i strålande sol. Benen kändes vidrigt tunga. Andningen var kippande på grund av kylan och blåsten. Det enda som ekade i huvudet var "hem nu!" Det märktes på kilometertiderna. För varje kilometer gick det snabbare och snabbare. Trots att det var trögt med tjock täckjacka. Löparkläder är så mycket enklare att springa i.

Efter att ha stoppat lite i magen, duschade jag och bytte om till gymkläder. Kinna och jag hade en träningsdate. Det var fullt med folk på gymmet. Vi trängde oss fram till bänkpressen och började med den. Sen var det dags för frivändningar med press. Det gick bra fram till sista setet då jag tappade fokus och pressade upp stången rakt upp i hakan. Suck! Typiskt mig! Nåja, förutom ett märke i hakan, blev det inget mer. Jag hade ju kunnat bita mig i tungan eller dylikt. Så jag får väl vara glad ändå. Jag skyller på att jag blev distraherad av allt folk. Marklyften och bröstpressen gick bra. Men sen var jag trött och kroppen kändes mjuk som kokt spaghetti. Skön känsla!

Plötsligt händer det!

Igår köpte jag något som jag längtat efter att få köpa i flera år. Jag köpte mig ett par längdskidor. Mina senaste skidor jag ägde, var ett par lila träskidor med kabelbindning som hette Edsbyn. I flera år åkte jag på min svärmors skidor, när hon inte använde dem. Men för sisådär 12 år sen försvann de, när min svägerska flyttade. Sen dess har jag saknat och längtat efter längdskidor. När jag har kollat på nätet, verkar det så komplicerat. Men igår åkte min man och jag till Team Sportia i Kristinehamn. Världens snällaste man hjälpte mig att hitta ett par vallningsfria (jag har aldrig kunnat det här med vallning) skidor, bindningar, stavar och pjäxor. Det var rea och totalt kostade det 1645:- vilket jag tycker var superbilligt!

Igår förvarade jag skidorna inomhus i vår hall (lycklig som ett barn över nyförvärv. Jag provade dem en snabb runda direkt jag kom hem igår. Men idag var det dags för en längre tur. Vi bor 12 minuters promenad från ett elljusspår. Jag gick sonika med skidorna under armen dit och körde två varv i spåret. Första varvet hasade jag mig fram och försökte hitta balansen. Ena stunden flöt det på ok, andra stunden höll jag på att halka och trilla baklänges. När jag provade att staka med båda armarna var det väldigt nära att jag trillade baklänges. Så nära att jag skrattade högt (hur är det möjligt liksom?). Men andra varvet hade jag fått in lite snits på stilen, men då var jag ju så trött i armar och axlar att jag inte riktigt orkade hålla den effektiva stilen. De enda jag körde om i spåret var en mamma med två små söner som ramlade var 50 meter, och då fick jag kämpa mig förbi barnen...

Jag njöt av solen, av att kunna röra mig. Nu hade jag mer kläder på mig och dessutom var det vindstilla där i skogen. Så svetten lackade om mig. Men hellre det än att frysa. 4,5 kilometer skidtur blev det. Nu hoppas jag att jag kommer få möjlighet att åka mer skidor framöver.

Vintrig promenad i solskenet

Kinna och jag tog en långpromenad på morgonen. Jag kikade på termometern som visade minus tre grader och klädde mig lätt. Hon kikade på sin termometer som visade betydligt mer minusgrader och klädde sig efter det. Det var underbart väder ute, såg man när man satt inomhus eller åkte i bil. När vi kom ut, kände vi den envisa blåsten. Den gjorde att snön yrde från träd, så att det glittrade i luften. Så himla vackert, men kyligt som tusan. Jag hade alldeles för lite kläder på mig. Men det var ju bara att gilla läget. Så snart vi kom i solen, värmde den skönt. Det var de skuggiga partierna som blev alltför kyliga.

Kan, men vill inte - listan

Anna Lissjanis skrev ett inlägg här om vad hon kan men inte vill. Jag tycker det är bra att reflektera över vad vi faktiskt kan göra, så jag hakar på och gör en lista jag också!

Jag kan men vill inte...

... sluta blogga, inte ska man blogga när man är 50 plus! Jag tror i alla fall att många tänker så. Nu började jag blogga 2009, så jag var inte riktigt så gammal då. Det är få människor som jag berättar för, att jag bloggar. Det känns lite pinsamt, trots att jag anar att många vet, nu sedan jag skaffade ett Instragram-konto också. Kanske blir jag som Dagny Karlsson (Sveriges äldsta bloggare), eftersom jag inte har några planer ännu på att sluta. Jag tycker det är kul att blogga och så länge jag tycker det, fortsätter jag!

... hålla bloggen smalare, genom att hålla mig till ett ämne, istället för flera. Jag kan till exempel välja att bara skriva om träning, eller bara skriva om renoveringsobjekt eller tankar om livet. Ja, ni fattar! Jag vill inte ha en blogg som bara tar upp ett ämne, eftersom det blir för tråkigt för mig! Däremot måste jag fundera på ett bättre namn än livet vid 50, om jag ska fortsätta blogga.

... hålla mig till en träningsform, och inte både styrketräna och springa. Jag skulle självklart få bättre resultat om jag bara ägnade mig åt det ena eller det andra. Under långa perioder tränade jag så. Nu kombinerar jag det och det känns kanonbra! Jag har skrivit det tidigare, att det som motiverar mig mest till träning, är mina föräldrars åldrande. Otroligt snabbt tappade till exempel min pappa styrka och kondition, efter en höftledsoperation, där han blev alltmer stillasittande. Jag tänker ofta på min mamma (som promenerade varje dag) och jämför mig med hennes styrka och kondition. När jag gör det, blir jag stolt över mig själv. Jag kan lyfta tungt och springa/jogga och kommer fortsätta göra det tills kroppen säger ifrån.

... åka bil eller buss till jobbet. Nu älskar jag att min arbetsplats ligger drygt 3 kilometer från hemmet. Det år jag bilpendlade till annan kommun känns långt borta och det var inte bra för min hälsa. När min arbetsplats låg löjligt nära hemmet, var inte det heller bra. För mig är det perfekt med vardagsmotionen till och från jobbet. Jag känner mig så mycket piggare, när jag har gått till jobbet, än när jag åker bil.

... byta jobb, för att få bättre lön och fler utmaningar. Det finns intressanta tjänster ute hela tiden för specialpedagoger. Just nu vill jag inte byta jobb. Jag trivs jättebra! Jag och skolkurator har planer för hur vi ska arbeta mer förebyggande och främjande. Det finns hur mycket som helst vi kan vara med och påverka och utveckla i organisationen. Vårt elevhälsoteam är ett år gammalt och vi börjar hitta våra roller nu och hur vi kan utvecklas. Dessutom har jag en sådan anställning att jag arbetar 45 timmar per vecka (40 på plats och 5 timmar hemma) och därmed får jag ledigt under alla skollov. Det är guld värt när man som jag, är mormor!

...dra ner på resandet och istället satsa pengarna på något annat. En del sparar pengar till pensionen eller något annat för framtida behov. Jag tänker hela tiden att jag aldrig vet hur länge jag kommer att hålla mig frisk nog att kunna resa. När man har flera närstående som är drabbade av olika sjukdomar, som gör att de inte orkar resa, då tar man det inte för givet. Faktum är att jag är övertygad om att resorna gör att jag håller mig friskare. När jag är utomlands kopplar jag av ordentligt, utan att känna att något hänger över mig, som måste göras. Ofta äter jag jättebra när jag är på resor och rör mig mycket, när vi utforskar omgivningarna. När jag kommer hem, är batterierna laddade ovh jag blir påmind om hur bra jag har det hemma.

...klippa håret kort och låta det bli vitt eller silverfärgat. För större delen av mitt hår, är vitt nu, det är jag ganska säker på. Det är bakhuvudet som fortfarande är mörkt, men det går ju att färga grått, vitt eller silverfärgat, antar jag. Min frisör tycker att det är för tidigt att låta det grå-vita komma fram. Ibland tenderar man att lyssna mer på andra, har du också märkt det? När jag tittar på andra människor som har vitt eller grått hår, ser jag att de liksom försvinner i mängden. Jag lägger inte lika lätt märke till gråhåriga människor. Kanske är det bara jag, som upplever det. Men än har jag i alla fall inte lust att försvinna i mängden, så för säkerhets skull, fortsätter jag att färga med henna, så att jag verkligen syns, ha, ha, ha....

...sälja huset och flytta till lägenhet. Det här vill jag ABSOLUT inte. Den här punkten möter mitt absolut största motstånd. Att bo i lägenhet (förlåt alla som bor i lägenhet) är inte min grej! Jag tror min man och jag skulle mörda varandra till slut, om vi (läs jag) inte hade en trädgård att gå ut till eller en våning ner att dra mig undan och pyssla med något. Möjligheten att bo i hus, är också en stor anledning till att jag tränar, för att orka sköta hus och hem. Jag målar allt i huset (även fasaden), jag sköter trädgården och min man bygger och renoverar det som behövs. Utan det arbetet, skulle livet och fritiden vara betydligt fattigare. Min man och jag samarbetar så bra i våra projekt. Det spelar ingen roll att de tar lång tid, eftersom vi har roligt under tiden. Bra blir det också!

Ja, det här var några punkter om vad jag skulle kunna just nu, men inte vill.

Min man och jag i Göteborg 2015. Fotograf: Sara Gaude

Morgontur

Morgontur och morgontur, nja det blev väl snarare en förmiddagstur. Morgonträning är egentligen inte alls min grej. Om jag tränar för tidigt känns det som om kroppen skriker "MAT ge mig MAT!" oavsett om jag ätit världens största frukost. Därför gav jag mig iväg strax efter halv tio. Planen var att göra en större tur, än den från jobbet. Jag tänkte ut en rutt där jag avslutar med samma sträcka som när jag joggar från jobbet.

Sju grader kallt och mulet kändes ruggigt i början och under den första kilometern var jag orolig för att jag skulle frysa om fötterna. Men det var enda stunden jag tänkte på dem. Snart var jag rejält varm som vanligt. En kilometerlång uppförsbacke kändes oerhört kämpig. När jag äntligen tagit mig uppför den, kom jag in på min rutt som jag tar från jobbet. Oj, vad snabbt jag kom hit, tänkte jag och fick nya krafter. Plötsligt kändes stegen lätta och jag kände mig stark och snabb. Oavsett vad klockan visar är det den här känslan jag vill ha i min träning: styrka, lätthet och snabbhet. Det sker inte särskilt ofta, så det gäller att ta vara på varje ögonblick.

Snart mars månad

Solen flödar in genom fönstren och fåglarnas kvitter tränger in. Tänk vad lite sol kan göra för humöret och vårkänslorna! Till veckan kommer jag att få mina blomfröer jag har beställt. Idag ska jag köra bort lite skräp till tippen och jag ska ta fram mina "experiment". Jag har ställt två pelargoner i ett mörkt kallt utrymme i källaren. Nu har jag bestämt mig för att ta fram dem och se om det går att få liv i dem igen. Det är roligt att planera för vår och sommar och vilka projekt jag ska ha. Det är mysigt att gå runt i trädgården och påta i min egen lilla bubbla. Bra träning är det också att sitta på huk och rensa eller att gräva för olika projekt.

Jag ser fram mot att kunna hänga tvätt ute. Tvätt som torkat ute doftar ljuvligt och allra bäst tycker jag om att hänga lakan, överkast och mattor ute. Då doftar det friskt och rent i huset! Tänk att få sitta på balkongen och äta frukost i morgonsolen. Kanske är det lite kyligt tidigt på morgonen, men då sitter jag med sockor och filt och bara njuter av frisk luft och av solljuset.

Till och med gräsklippningen längtar jag efter. Ja, kanske inte själva klippandet, men doften av nyslaget gräs och synen av en jämn, fin gräsmatta. Känslan när man går barfota på en nykrattad gräsmatta (vi som dessutom har mycket mossa i vår) är underbar. Så längtar jag efter att se hur syrenhäcken kommer se ut i sommar. Jag hoppas verkligen att den överlever vintern och att den ska växa och frodas rejält i sommar! Doften av syren kommer verkligen vara dominant i vår trädgård när det är dags för dem att blomma. Underbart!

Så det här med att kunna laga mat ute och äta ute, det längtar nog väldigt många efter. Maten smakar så mycket bättre när den tillagas ute, tycker jag. Dessutom blir det mindre disk och matos. Jag är ju en sån där människa som älskar doften av nystädat, nyvädrat (gärna att textilierna dessutom hängt på tork utomhus) och avskyr när matos förstör den doften. 

Min fredag

Idag har jag verkligen varit i farten! Först städade jag och det är ju utmärkt uppvärmning innan träning! Ett styrkepass om 30 minuter fick jag till. Idag testade jag att göra marklyft med kettlebell och gummiband, som Lofsan har tipsat om på Instagram. Det gick utmärkt, men jag ska prova med ett tjockare gummiband (och ha skor på mig då) nästa gång, så motståndet blir större. Annars körde jag plankan 3 x en minut. Det är jag supernöjd över, eftersom det var evigheter sedan jag tränade magen specifikt. Visserligen får jag med magen i alla pressar över huvudet (frivändningar med press, press med kettlebells), men jag trodde ändå inte att jag faktiskt skulle klara en minut. Rygglyft och sprinterutfall och så (situps som jag avskyr).

Mitt mål är att bli starkare och starkare. Men jag följer ju inget program precis, utan kör övningar som jag gillar (ja de flesta i alla fall) och som känns nyttiga. Man kan säga att hemma kör jag assisterande övningar, som andra kör tillsammans med huvudövningarna på gymmet. På gymmet kör jag nästan bara huvudövningar och det blir ju cirka en gång per vecka. Inte vet jag om det är tillräcklig med träning för att bli starkare. Det känns bra i alla fall.

När jag gick på lång- och mellanstadiet, hade jag en idrottslärare som hette Allan. Mot varje lektions slut, fick vi tävla i att stå i spindel. Jag var bäst i klassen av tjejerna på det och ibland slog jag även den bästa killen i klassen (Lars). Övningen tränade både vår styrka och balans. Idag testade jag att stå i spindeln igen. Det är något jag kan träna upp mig på. Idag klarade jag inte många sekunder...

Sen fixade jag fika till mig och Katta, men det visade sig att jag fick äta äggmackor ensam. Vi gick en promenad och kunde konstatera att det är jätteskönt att få lite frisk luft.

Stella, Sofie och Steffanie kom på besök och jag fick vara barnvakt. Det är lycka det!

Lite senare, ska jag på ansiktsbehandling. Äntligen har jag hittat ett ställe där de endast använder Maria Åkerbergs produkter! Maria Åkerberg är en ekologisk serie där man endast använder ekologiskt odlade vegetabiliska oljor. Alla färger och dofter i produkterna kommer från eteriska oljor och växtextrakt. Produkterna tillverkas i Sverige, men råvarorna kan vara hämtade från hela världen. Alla råvaror är ekologiska.

Får se vad jag tycker om behandlingen. Hoppas den är bra!

Kort joggingtur

Eftersom jag är ledig idag fick jag ta en tur hemifrån. Det var segt att komma iväg och jag hade ont i huvudet. Men jag vill komma igång med regelbundna joggingturer, så det var bara att byta om och ge sig iväg. Nacken känns helt ok, men jag är livrädd för att den ska bli sämre. I morse hade jag på liniment och för säkerhets skull tog jag på mig fuskollen när jag sprang. Det ser knasigt ut, men det struntar jag i!

Det blev en lite längre tur än den från jobbet. Tungt var det och jag snörvlade och snorade. Huvudvärken försvann i alla fall och det var ju glädjande. Även om det var i isigt och jag nästan fick gå på vissa ställen, var inte tiden den sämsta jag haft. Man får glädjas åt det lilla!

Långpromenad

Idag hade Ing-Marie och jag planerat att vi skulle ta en promenad. Om vädret tillät, hade vi tänkt att ha med oss matsäck. Nu var det kallt ute, så pass kallt att ingen av oss ville fika utomhus. Vi tog bilen till favoritslingan och promenerade därifrån. Ing-Marie och jag har känt varandra i snart 12 år. Vi konstaterade att tiden bara flyger iväg. Vänskapen har i alla fall bestått under alla år och vi har gått otaliga promenader tillsammans. Egentligen har jag inte reflekterat så mycket över det, men när jag tänker efter, har vi ganska filosofiska samtal när vi ses. Vi vänder och vrider på företeelser vi är med om och diskuterar möjliga orsaker. Ofta kan jag komma med ett förslag, Ing-Marie med två andra eller vice versa. Det är sällan verkligheten är enkel och vi var helt överens om, att de människor som säger att de inga bekymmer har, de ljuger eller blundar eftersom de inte vill se. Men till slut kommer verkligheten ikapp och då hjälper det inte att blunda och låtsas som ingenting.

Solen kämpade sig genom molntäcket och lyste lite då och då

Smal och väl upptrampad snöstig

Efter promenaden bjöd Ing-Marie på fika. Jättegoda mackor!